Såhär ser dagen ut i text:

pass 1

Pressvändning+överstöt: dubbla på 50*3 set, 70*2 set, singlar på 90, 105, 115, 125 och 132

dips, latsdrag, rodd, hopp och 2 sorters bencurl

pass 2

3-hopp, 5-hopp, sprint, kula bakåt

Fick dessutom behandling på lår/vader. Underbart =)!

Laguppställningarna börjar ta form inför SM 2013...

Hoppas Claes snart är hel i kroppen igen. Han behövs i lokalen!!

lunch: 500 gram färs, 2 rejäla mackor

mellis:proteindrink

Kväll: 400 gram kött, lite korv, majs och annat...

Här kommer filmer från dagens träning. Först en ganska loj pressvändning med överstöt på 125 kilo, därefter en bra pressvändning med överstöt på 132. Kändes ganska bra. Text om dagens mat och träning i ett senare inlägg:

Även idag har jag gjort lite film. Blir bl.a en pressvändning + överstöt på 132. Ganska bra lyft faktiskt. Lägger upp filmerna senare ikväll =).

Annars känns kroppen ganska kantig nu. Men så är det ju alltid när tävling närmar sig. Idag blev det dessutom dubbelpass. Körde sprint/hopp/kast på eftermiddagen. Kunde inte gå max såklart men kul ändå. Daniel laddade på hårt! Kul att se )=). Han verkar svintaggad inför SM 2013!

Nästa inlägg tar jag träningsdetaljer och lite film.

Slänger ur mig en liten fundering här...

En liten check bakåt i tiden, jämförd med nutid. Helt och hållet ur mitt eget perspektiv...

Alla har vi väl en tendens att romantisera barndomen/uppväxten när vi sitter och minns tillbaks. Åtminstone de delarna som inte var fyllda med tråkigheter. Fullt medveten om detta kan jag inte låta bli att uttrycka en fundering kring en iakttagelse:

Jag vill minnas att från ”förr i tiden” så fanns en starkt kamratlig stämning inom lyftarsfären. Inte så att det gavs bort några segrar direkt, men att det mitt i all konkurens fanns en vilja att utveckla något tillsammans. Inom klubb, distrikt, riket. Kan inte minnas ett enda tillfälle då jag känt bitterhet över ”konkurrenternas” framgångar. Mina ”jämnåriga” kollegor, Tobbe, Marko, Gunnar, Marc W (kan bli en lång lista det här...) m.fl., lika glad blev jag varje gång jag hörde att de gjort nåt bra resultat. Lika kul var det varje gång man träffades och tränade/tävlade med/mot varann. Alltid lika stolt över att vara en del av denna (något udda) familj. Iakttagelsen då: Har på senare tid förstått att jag:

antingen:

Helt missat att tiderna förändrats såpass mycket att stora delar av detta försvunnit.

Eller:

Fullständigt missförstod situationen ”back in the days”.

Alternativ 3

är att allt är som förut, men att det bara är jag som inte är en del av det längre.

Försöker hänga med och höra vad som sägs, läsa mellan rader, känna strömningar mm. Tycker det verkar som att stämningen och tonen i lyftarlandet är ganska kärv... Kommentarer till kollegor känns mer otrevliga än kärvänliga. Många verkar ta chansen att ”hugga ner” en kollega hellre än att uppmuntra. Inte så att det gäller alla, men tillräckligt ofta tydligen för att jag reagerat över det. Sorgligt om det är så. Hoppas då hellre att det är jag som missförstått alltihop nu, då eller både och.

Hur tycker ni läsare (som förmodligen har mer kontakt med verksamheten än vad jag har) att det förhåller sig? Skulle tycka det var hemskt trevligt med lite kommentarer i detta ämne. =)